Det är söndag. Jag sitter vid datorn och bläddrar i min spelningslista. Efter tio sorgsna sånger på raken (!) dyker spår 121 upp. Det är låten: Höglund har blivit gammal, skriven och sjungen av Kjell Höglund, som man självklart kan ha anat. Gud så underbart det är att höra honom berätta, om hur han upplever samhället och sitt liv, om man nu borde beskriva det så, på jämtlandsdialekt. Jag antar att det är det iallafall, jag är ingen expert på Norrlandsdialekter, jag vet bara att han är därifrån och att jag gillar det, liksom jag gillar Annika Norlin och hennes sätt att sjunga. Jämtländska borde väl räknas som norrländska? Landskapet ligger ju i Norrland. Höglund har blivit gammal är iallafall en låt värd att lyssna på, i de flesta stunder enligt mig. När man precis sett en film som får en att gråta eller bara är på somrigt trallhumör.  Det är såna tillfällen jag testat. Som när jag och Såfi satt i ett av skolans omklädningsrum och var fnittrigt glada eller som precis nu.

Man måste ju testa något nytt någon gång och att träna kan ju inte vara fel. Har alltid velat vara smidig och stark fast aldrig orkat ta itu med det.    

   Jag tränar Capoeira. Den brasilianska kampsporten som uppfanns av slavarna som behövde träna stå emot elaka handelsmän. De fick ju varken träna eller dansa, så de gjorde en blandning. Resultatet är 5 personer som finns på Mariebergskolan två gånger i veckan. Folk är allt ovetande. 

I Capoeira måste man ha ögonkontakt. Man ska nämligen böja sig ner och titta mellan sina ben på den andra och sparka bakåt och snurra.

Knepig sport. Får så hur det går.