Framtidsarbeten suger.  Men snart ska vi åka härifrån.

Chill med dill och extacy! // Speaksnea & Immacule

Det är otroligt vad allt i barndomen var bra! Jag menar alla böcker, kassettband, filmer, teveprogram, all musik som föräldrarna lyssnade på. Sagor och historier som mamma och pappa läste eller kassettbanden som Peter Pan och de andra som tilltalade en på ett nästan magiskt sätt med den härliga musiken och det vackra scenerna, som utspelades utan att det spelade någon roll ifall det var realistiskt eller ej, Simon and Garfunkel-plattorna som spelades i vardagsrummet ut i den gröna trädgården med fläderträdet, äppelträdet, plommonväxten, de vita möblerna som brände huden lite lätt när man satte sig, stentrappan, backarna man rullade i, lekstugan. Man behövde inte tänka så mycket. Inte försöka skapa sig ett intressant liv utan allt bara flöt på.

   Idag blev jag påmind om hur underbara de gamla barnfilmerna är! Jag umgicks med Linda och Såfi och vi spenderade en stor del av dagen till att titta på de gamla Pippi Långstrump- avsnitten! Pippi är ju så underbar, påhittig och så självklart avslappnad. Hon bryr sig inte så mycket om hur det ska vara. Jag tror inte riktigt att jag insåg vilket grymt bra program det är och vilken humor hon har, när jag var liten, även om jag alltid tyckt att hon är påhittig och rolig. Så upplever jag ganska många filmer. Det finns någon slags humor man inte förstod när man var liten som väntar på en tills man vuxit ikapp som man sedan kan börja uppskatta ännu mer.

   Jag ser en serie just nu. Det är det roligaste jag har typ. Haha. Det är en riktigt bra serie där jag kan leva mig in i någon annans, i några andras liv. Jag får tillbaka den där känslan igen. Fast livet inte flyter på, på samma självklara sätt. Det är lite mer både och. Lite mer verklighet. Man får följa personerna när de lämnar barndomen och försöker passa in, eller bara hitta sig själva. Det är en serie jag upplever som äkta. Fast denna serie är så utomordentlig så finns det dessvärre endast en enda säsong av den. Huvudpersonen fick större roller. Så är det ju i verkligheten. Det får jag väl stå ut med fast jag upplever det idiotiskt. Jag får njuta av de ca 22 avsnitt jag har. Speciellt de elva jag har kvar. ”My so called life” heter serien.

Jag är förresten väldigt trött på kedjemail. De ska verka fina, känslosamma, personliga eller något sådant men inget av dessa adjektiv passar in på sådana. Sådana som avslutas med en uppmaning att man ska tänka till, så det borde antagligen vara meningen med texten…  Man ska ”skicka mailet till tio personer och den som skickade detta till dig, för annars bryr man sig inte”. Eftersom man råds till att skicka tillbaka det till den som skickade det så måste ju många människor få samma mail flera gånger. Tänker man till mer andra gången man får mailet? Vad är egentligen meningen? Att folk ska tänka till eller att man ska må lite bättre för att en mailkontakt ”bryr sig om” en? 

Jag blev störd idag, mitt i den värdefulla tiden jag har som jag spenderade på msn, ni vet det där communityt (eller vad man ska kalla det) där man tror att man ska hålla kontakten med folk men som bara blir något man tröttnar på efter upprepade inloggningar utan hälsningar på vardagskvällar, vid pappas Windows 98. Jag blev som sagt störd i min viktiga tid men det gjorde inget för samtalet var viktigare. Det samtalet fick mig att förstå varför jag skulle hoppa upp från stolen där jag satt och rusa ut i vardagsrummet. Det som räddade, förlåt, störde - mitt stirrande på skärmen var inget mindre vitkigt än det efterlängtade: FAMILY GUY! En halvtimme per dag är väldigt mycket bättre än ingenting, fast jag tycker att 6:an borde förstå att de borde ersätta Simpsons med detta!

    Grattis förresten Anandita Dutta Tamuly! Jag grattar henne för att hon har slagit världsrekordet i chiliätande! Jag tror hon kan behöva ett grattis efter att ha stoppat i sig 51 röda chilifrukter av den starkaste sorten på två minuter utan att blinka och gnuggat ögonen med frön från 26 chilifrukter.  

   Hälsa grattis till Anandita!