Det känns lite jobbigt. Jag känner mig osäker. Jag tror att det är nervositet. Jag ska nämligen spela på lördag. På UKM på Hammarö.

   Jag ska spela och sjunga inför massa människor utan att någon står bredvid mig och spelar synth, gitarr, bas, trummor eller sjunger. Det har jag aldrig gjort förut och nu ska jag göra det. Jag skulle behöva lite mer självförtroende men det kanske kommer. Har inte riktigt bestämt hur låten ska gå  heller. Det finns två alternativ. Första frasen i andra versen går antingen såhär:

I am all surrounded by supposes

homework and running noses

   eller såhär:

I don't know if I got the patience

for homework and expectations

Om det är någon som läser det här så får personen gärna tycka till!

Jag vet inte om jag gillar att mitt ord har en annan mening än vad ordet egentligen har.

   Jag saknar en speciell pojke väldigt mycket också.

    Ikväll är det multikulti! Hurra!

Det är söndag. Jag sitter vid datorn och bläddrar i min spelningslista. Efter tio sorgsna sånger på raken (!) dyker spår 121 upp. Det är låten: Höglund har blivit gammal, skriven och sjungen av Kjell Höglund, som man självklart kan ha anat. Gud så underbart det är att höra honom berätta, om hur han upplever samhället och sitt liv, om man nu borde beskriva det så, på jämtlandsdialekt. Jag antar att det är det iallafall, jag är ingen expert på Norrlandsdialekter, jag vet bara att han är därifrån och att jag gillar det, liksom jag gillar Annika Norlin och hennes sätt att sjunga. Jämtländska borde väl räknas som norrländska? Landskapet ligger ju i Norrland. Höglund har blivit gammal är iallafall en låt värd att lyssna på, i de flesta stunder enligt mig. När man precis sett en film som får en att gråta eller bara är på somrigt trallhumör.  Det är såna tillfällen jag testat. Som när jag och Såfi satt i ett av skolans omklädningsrum och var fnittrigt glada eller som precis nu.

Man måste ju testa något nytt någon gång och att träna kan ju inte vara fel. Har alltid velat vara smidig och stark fast aldrig orkat ta itu med det.    

   Jag tränar Capoeira. Den brasilianska kampsporten som uppfanns av slavarna som behövde träna stå emot elaka handelsmän. De fick ju varken träna eller dansa, så de gjorde en blandning. Resultatet är 5 personer som finns på Mariebergskolan två gånger i veckan. Folk är allt ovetande. 

I Capoeira måste man ha ögonkontakt. Man ska nämligen böja sig ner och titta mellan sina ben på den andra och sparka bakåt och snurra.

Knepig sport. Får så hur det går.

Jag önskar att det var som på film. Att musiken bara kunde komma från luften när man ville. Det skulle vara sån musik som verkligen passar. Visserligen räcker det ofta med en bra ljudanläggning men hur ofta har man det när man känner för det? När man sitter i en skogsglänta med sin käraste eller när man har snöbollskrig med sina vänner? Tänk vad coolt om någon skulle få för sig att åka runt och spionera på folk  och gömma sig i buskarna/snödrivorna eller vad det nu är, med sin asgrymma musikanläggning  och spela en passande låt. Vilken affärsidé! ... eller inte.

   Det vore ju inte lika magiskt. 

Jag vill åka till Afrika! Det verkar annorlunda där. Med annan kultur och andra traditioner. Man kanske dansar vilt till bongotrumma runt elden under festliga tillfällen. Gör man det? Jag vet inte. Jag borde nog åka dit och kolla.

   Jag har inte rest mycket. Men jag har rest tillräckligt mycket för att ha hunnit tröttna på turiststränder, turistaffärer och museum. Några veckors afrikavardag skulle vara intressant. Fast vardagen är ju inte så lätt för så många där har jag förstått. Om jag var där så skulle jag vilja leva enkelt men inte fattigt. Jag skulle dansa, träffa människor, lyssna till och spela afrikansk musik. Sån musik som Amadou et Mariam spelar skulle jag lyssna till. Sån musik vill jag ha! Och så vill jag se massa coola djur. Lejon. Som Aslan. Aslan vill jag träffa! Fast han bor i Narnia...

    Indien verkar också intressant. Jag vill sitta och dricka the med lite gött folk. Ida skulle nog passa in där. Jag har fastnat för indiska mönster, har en sjal därifrån som är ungefär den vackraste sjal jag sett. Käka indisk mat, lära mig laga indisk mat, försöka testa lite hinduism och buddhism och klappa en vild ko är en del av det som skulle uppta resten av min tid där.

 "Dansa, lyssna på musik, spela musik, uppleva människors traditioner" ... Jag verkar bestämt lite kulturintresserad...  

Att åka buss eller gå när man har gått om tid är ganska skönt  ändå. Jag gillar till och med att ta en lång väg genom en grå omgivning så länge jag har musik i öronen. Det är ofta Kimya Dawson som sjunger i mina öron nuförtiden. Kimya Dawson, Kvinnan vars låtar spelas i min absoluta favoritfilm; Juno. Hennes ärliga, fina men ändå inte smöriga - texter som kommer rakt från hjärtat träffar mitt. Dessa tillsammans med de härliga melodierna gör mig bara så himla glad.

 "and we'll pray, all damn day, every day,
that all this shit our president has got us in will go away
while we strive to figure out a way we can survive
these trying times without losing our minds 

we won't stop until somebody calls the cops
and even then we'll start again and just pretend that
nothing ever happened"
 
 - Loose Lips 

Det känns också som att det finns lite lekfullhet i hennes texter. Lyssna på Tree hugger. 

   Hon är också med i det sköna bandet The Moldy peaches tillsammans med bl.a Adam Green. Ja, det är knappast att överdriva när jag säger att kvinnan är helt otroligt megafantastisk!

Om man bor i Karlstad eller på Hammarö så går man oftast på spelningar när det annordnas för att slippa det annars ofta uttråkande sätt att spendera sin helg på.

   Om man nu bor i Karlstad kanske man tycker att dessa spelningar är ganska monotona, icke varierande, eller hur man nu ska beskriva det.  Men i fredags blåstes mina besvikelser iväg av två band som gjorde kvällen värd! Astronauter med sin vackra akustiska musik och License to party sitt härliga funk-sound, spelade riktigt skön musik som jag hoppas få höra mer av!

I somras var jag på POPKOLLO, världens bästa musikläger för tjejer alltså. Där fanns helt underbara musikintresserade människor, studios med allt vi behövde och grymma ledare. Alla tjejer mellan 12-18 (tror jag) borde anmäla sig nästa år! Jag var på Popkollo electro i Hultsfred.
När jag var där träffade jag Emilie och vi började skapa egen musik. Någon dag senare anslöt Michelle till vårat band: Electro sisters. Problemet var att vi alla bodde så långt bortifrån varandra. Malmö-Stockholm-Kd. Michelle skapade sitt egna projekt och Emilie och jag höll kvar vid vårat eget. Men det är svårt att skriva texter över telefon. Så vårat projekt går långsamt framåt, men vi är peppade som fan och det är det viktigaste!

Vårat musikprojekt:

 www.myspace.com/electrosisters ( Bli gärna vän och lämna ett avtryck!)

Michelles musikprojekt:

www.myspace.com/www.myspace.com/PhaedrasRage